Har tänkt ett tag på att skriva lite om havet, och speciellt kanske då jakten på öringarna där ute. Varför inte. Det är ju något av det roligaste jag vet. Om nu roligt är rätt ord. Livsviktigt lurar i bakhuvudet.
börjar med att summera förra årets vårfiske där flugan på bilden ovan var en att stödja sig på.

Vårfisket 2015
Vi flyttade till havet i Januari.
Igår vandrade jag ån ner, möttes av dyningar som tungt rullade in. Fint vid ån, svårt.
Havet omöjligt.
Det sägs att det finns en fiskeförening men jag har inte sett någon fiskare längst ån och något svar på mitt mejl har jag inte heller fått. Vattnet var i den färgen att en Mickey Finn troligtvis skulle simma fint.
Pappa lade några på brevlådan som kom en dag senare.
De såg ut som julpynt i min dova ask. Fast de gjorde sig bra där.
23 januari
Idag skulle jag blivit kustfiskare på Österlen, men blev istället förkyld.
24 Januari
Som jag misstänkte bygger sydvästlig vind upp sjö här nere, med spö och utrustning vandrade jag någon kilometer söderut i strandkanten.
Ner till den pittoreska byn där jag och Ingela åt god sjötunga i somras.
Såg ett par lovande rev, jag känner mig liten här nere när jag vandrar längs kusten. Sådär tveksam till att vada ut i vattnet för det känns som att stenarna inte riktigt är på min sida.
Nu blåste det ju för djävligt hur som helst så det var inte att tänka på.
27 Januari
Pappa mötte jag nere i viks hamn. Nordvästlig utlovad vind gav tillfälle som vi tog, och det dröjde inte  länge innan jag kunde kroka av årets första lekfisk. Som jag ett litet tag trodde var en fin blänkare för någon lekfisk har vi inte sett skymten av tidigare i år.
Sen kom vinden och med det färd söderut.
Till småblänkarna. De som är så jävla vackra. Vi fiskade samma ställen som de lokala fiskarna vilket får tas som ett kryss i boken.
Även om jag numera är lokal jag med. Lokal i den meningen att jag sitter i vardagsrummet och ser åt vilket håll värmeverkets rök stiger. Dag ut och dag in tittar jag till den. Aldrig förr har vinden varit så viktig för mig. Nu blåser den tillexempel åt höger till, då får jag cykla norrut om det ska bli något fiske av.
30 Januari
Ibland tänker jag att jag skulle gå och fiska i ån lite men det slutar som där. Imorgon ska jag låna Ingelas cykel och ta mig norrut istället, de har utlovat lite sol! Så kan jag gå där och teckna och kasta lite. Tyda tecken.
2e Februari
Jag har fiskat tre dagar utan att känna ett dugg.
Igår såg jag en liten öring patrullera av en stenkant två varv. Idag hittade jag den svarta smörbultens huvud avbitet och som när jag lyfte upp det plötsligt förvånade mig genom att andas. Jag hade precis pratat med en vandrare och helt missat minken, för det antar jag det var.
Det hela var faktiskt mycket märkligt. Gick vidare norrut.
Nickade till mannen som sålde stekt torsk och mos till mig i somras, när vi var här på cykelsemester med fullastade cykelkorgar och tält.
Det gjorde jag igår med. Byn är liten på vägen hem.
6e Februari
Gick upp tidigt med Ingela och såg rimfrosten täcka landskapet. Nere vid havet var allt ingjutet i silverljus och horisonten var uppslukad av himmelen. När det högg blev jag mest chockad för det gick så fort och jag stod där och mest kastade och tittade på ljuset som kom åter.
Men det högg och jag såg att det var en blänkare som jag troligtvis hade kunnat ta hem, sen kom flugan.
Jaha!
Med hjärtat i halsgropen och pulsen i öronen konstaterade jag att jag hittat en hemmavik att tro på.
Den har tångskog och klippor, grundkant och rännor.
När jag hade sökt mig söderut någon timme utan att se skymten av liv gick jag tillbaka för min cykel stod  där.
Kastade en kvart, sen var de där, virvlar och plogar i ytan. Kast bredvid virvel resulterade i plog och stenhårt stopp där ute.
Det är så förbannat lätt ibland.
7e Februari
Den utlovade vårdagen var snarast vinterlik. Kallare än gårdagen för fan. Och fisk i första kastet, vilket aldrig är bra.
Det kändes hela dagen som om att jag slet mot något som gjorde motstånd, stenarna var halare än vanligt, vattnet och vinden gjorde sitt.
Dessutom en sån där fisk som tar flugan när en matar ut lina.
För i helvete.
11 Februari
Jag har fiskat i tre dagar och jagat någon slags känsla av att bli tillfredställd. Det hela började lite norrut där jag var med pappa och inte kände något alls. Han däremot. Det sådde ett frö i mig.
Igår hade jag ett hugg i slutet av dagen. Men det var också allt.
       Jag kommer länge minnas ljudet av sälens skrik precis bakom ryggen när jag vandrade söderut bland stenarna, den måste varit sjuk eller något för så nära är det inte meningen att vi ska komma varandra. Hade halsband av nätrester och tovig päls. Plaskade halvhjärtat ut i det grunda vattnet bland strandstenen.
Troligtvis kommer jag gå på den död senare i veckan.
Vad jag tycker om det är jag lite osäker på faktiskt. Innan jag flyttade hit kände jag ganska varmt för säl trots allt.
Men jag blev väldigt rädd när den lät så mycket så nära plötsligt.

Idag gick jag ner till hemmaviken med en stark känsla av att jag skulle gå hem med fisk, och så blev det också, en slank blänkare på måttet. Perfekt matfisk.
En i övrigt livlös dag. Men så var den där bara. Före den högg faktiskt en större fisk, som slängde sig upp i luften. Vet inte om jag någonsin varit i kontakt med två öringar på samma kast. Lekfisk.
Gick hem med ett visst lugn i kroppen.
3 dagars fiske, två hugg, en landad. Börjar mer och mer förstå att jag varit lite naiv i mitt förhållningsätt till detta att fiska i havet. I själva verket är det ju oerhörda saker att det ens råkar simma förbi en fisk just där jag är.
Insikten: Jag bor här nu, detta är mitt hemmavatten och inget jag behöver stressa igenom.
Jag har tid för dig.
13 Februari
Norrut efter en liten stund i hemmaviken där det började bygga upp sjö.
Fint att upptäcka nya strandpartier och nya tångskogar. Marginalerna i havsöringsfiske är verkligen minimala.
Idag var de inte på min sida. 4 kraftiga virvlar efter att fluglinan landat var allt som blev.
Jag fick för mig att det var ett stim med lekfisk, kanske börjar åarna bli väl torra att vara i.
17 Februari
Några dagars ostlig vind har gjort havet till ett rytande monster.  Flugfiske känns främmande, vandrar istället och ser vad som sköljs upp. Sett Gravänder för första gången i mitt liv, och söder om Brantevik hittade jag fina öringlokaler.
Kanske till och med går att ta en torsk på fluga där. Svampmarker och torra almar, ogenomträngliga snår. Rödhakar som hoppar framför en på ängen.
Nu börjar vinden vända.
18 Februari
Blänkaren på 57 centimeter som jag fick idag fick mig att börja fundera på vad som skulle hänt om jag fick en till.
Kan man verkligen ta med sig två fiskar hem?
Jag menar  att det finns en känsla i mig när jag fått en matfisk att fisket har gjort sitt.
Den hör ihop med känslan av allvar när fisken hugger. Undrar om det finns något så verkligt som kampen med en matfisk. Vad är en människa medans kampen pågår?
Hur fan ska jag formulera en sån sak utan att bli skrattretande?
Hasseln blommar och snödropparna står och drömmer.
Det är blåsigt.
24-25 Februari
Med pappa på Haväng. Mötte Björn där som fick pappa att börja fiska havsöring. Som fått mig att fiska havsöring. Som en liten händelsekedja, över tid. Lång tid.
Vi körde in i byn efter ett tag och där mötte vi ännu en profil, med något vilt i blicken och rapporter om grums längre söderut.
Två blanka under måttet. Spännande fiske på fisk som visar sig i ytan som små mörtar på sommaren.
Just så försiktigt.

Idag söder om svingeln. Sumpade alla chanserna och frös. Hörde Göran Anderssons kastteori i huvudet.
Mars, tidigt.
Tre dagars intensivt fiske. Lite maniskt. Så som det blir för mig när jag har dåligt flyt, då måste jag fiske tills det vänder.
Med det sagt, jag hade fiskat två heldagar utan att vara i kontakt med fisk och när vårens första riktiga soldag kom var det givet att försöka en dag till. Eftermiddag, och söderut. Vilket gav resultat, i stort sett direkt. Annan vind, annat läge. Blankraga och småblänkare.
Och vinden lade sig framåt eftermiddagen för första gången denna våren.
Dehär grunda vikarna med pålandsvind, de måste vara det säkraste kortet där är nu i våren.
Min Franke special börjar bli väl tunn, blötte ett nytt exemplar idag, lagom till solens nedgång. Fan vilken bra fluga.

Jag önskar så  mycket att jag kunde ha ett större lugn i mig när jag är vid havet. Det är något som är där inne i mig och river och sliter. Någon slags drift. Måste vidare. Måste fiska. Här finns för mycket vatten att täcka.
Jag önskar jag kunde njuta av fåglarna mer, vågorna, tången, drivveden och luften och vårblommorna.
Det är som att den inte fattat att den bor här nu och inte behöver stressa längre.
       En annan tanke under dagen, och ett faktum som är lite svårt att ta in på något oförklarligt vis;
Det finns här ett tiotal riktigt stora båtar som varje dag åker ut och fiskar.
De livnär ett svart moln av fåglar där nere i hamnen.
Och en hel del folk.

10 Mars 2015
Tjörnedala strövområde är vackert, och öring är där i vattnen. Dagens behållning var dock av större slag, nämligen en Tumlare på besök strandnära. Fast var det verkligen det, sitter och söker på internet nu om vad det annars skulle kunna varit. Sadeldelfin kanske? Tydligen har en sådan siktats lite längre söderut.
Våren är här, med skrikande fåglar i varenda buske och svanar som parar sig ogenerat. Slåss gör de med. Naturens stora drivkrafter vaknar.
Och jag kommer på mig själv med att vara lite sugen på att meta plattfisk istället.
11 Mars
Jag hade egentligen tänkt cykla hem efter att krokat av ett par småblänkare i en av vikarna.
Att fiska kan vara grymt.
Det tänkte jag och svängde inom hemmaviken där vattnet var högre än vanligt.
Vadade ut till stenen och sen tog det bara stopp där ute, i första kastet.
Det var den utan tvekan största öringen jag fått, en fly förbannad hanne med tydliga märken av lekbestyr.
Vi ses igen. Tack för den upplevelsen. Och förlåt.
20 Mars, Vårdagjämning
Fåglarna skriker, årets första sädesärla struttade ikring på strandstenen tillsammans med en förmodad rödstjärt. Lärkorna höll mig sällskap när jag cyklade söderut längs med fälten. Kungsfåglar och massor av gärdsmyg, för att inte tala om starar och koltrastar. Glador. Gravänder.
En riktig fågeldag.
Hela dagen gick jag och väntade på något. Jag var inte riktigt där, och det var väl säkert därför jag tappade dagens enda riktiga kontakt på ett av de störiga visen, i slutet av kampen. Åh!
Mina flugor börjar bli vissna, men jag tror de fiskar ändå.
Vadarna däremot.. Jag är svårt förtjust i att inte behöva köpa nytt, så det får väl bli lite mer limmande.
Jävla vadare.
21 Mars
När jag vaknade med tron om att det skulle blåsa frisk nordostlig vind hela dagen, och flaggorna slokade totalt utanför fönstret, ja då var det något som tändes i mig. Såg inte fiskarna  igår lite större ut än vanligt? Kanske var där någon i det stimmet som passerade måttet, det såg onekligen ut så! (Fiskare som missbrukare, söker alltid en anledning)
I vattnet verkade det hela mycket lovande, det lilla regnet luktade vår, solen bröt nära på igenom, och fåglarna verkade lika pigga som vanligt. Små vågor från vänster.
Det blev väl lite stressat, det var ju ingen tvekan om att vinden skulle komma, och det var plötsligt lite hotfullt på något vis. Klockan 11 tänkte jag att de skulle komma in, om de skulle visa sig något. Det gjorde de igår. Mycket riktigt, ett hårt hugg hade jag, och sen brakade det till!
Hej vinden. Ett obehagligt snabbt väderomslag, ett av de snabbaste jag varit med om.
På vägen hem när jag cyklade mig genomsvettig i vadarna i motvinden såg jag ett gäng svanar i luften.
De såg i det närmaste nervösa och lite rädda ut de med. Kanske lika överraskade dem.
Vi är alla jävligt små.
23 Mars
I Vik var vattnet lika klart och lågt som det var kallt och klart i luften. Tårtbitarna stod torra och pappa hade tidigt en efterföljare.
Jag fiskade med en stark känsla av att något större skulle gå på, och mycket riktigt blev det så. Vilda hopp och korta rusningar på grunt vatten, i tångskogen närmare land blev det lite kaotiskt. Det var nära att jag misstog den för en blänkare.
En nyans som räddade dess liv idag.
        På Stenshuvud blommade blåsipporna och stod så jävla vackert där i vårsolen. Vattnet färgat och lågt öringarna lustiga. Känsla av kraftverksmagasin.
De är inte lätta att ruta in, öringarna. Strukturlösa på något vis. Lika oberäkneliga som havet de lever i.
från  bilen såg vi stork i det vilda, vilken fin avrundning.
För att inte tala om glassen i Brösarp.
JU MER JAG FISKAR DESTO MINDRE VET JAG.
25 Mars
Att jag inte fiskar med håv är jag grymt bitter över idag. Det är så jävla klantigt att sumpa en fin blänkare så som jag gjorde.Spinnfiskare bredvid mig gjorde det bättre och kunde glädja sig åt en fin fångst.
Numera fiskar jag med håv, punkt. Fan med rent ut sagt!
April
Några korta turer till havet har inte gett något. Talade en stund med en tysk, som därefter tog en rätt fin blank. Kände mig liten när dyningarna rullade in kraftigt, och förrädiskt. Det kom in fisk under några minuter, och sen var de lika fort borta igen.
Här börjar bli mycket folk, och jag är inte helt glad för det.

*****

Någon vecka senare luktar jag fisk om händerna och har en macka kvar när jag kommer hem.
Tobisen är här nu. Backsipporna, gulsipporna och nässlorna med. Det är vår och än håller sig näbbgäddorna på behörigt avstånd, inte för att jag bryr mig om att de kommer. De blir ett fint komplement till dehär öringarna som Ingela inte kan äta fler än 2 (!) gånger om året.
Vad fan har vi ni gjort med vårat hav?

Blankragan blödde så jag bestämde mig för att det enda hederliga var att ta hem den till mat.
Det satte igång en storm av motstridiga känslor i mig. Att fiska mer var otänkbart. Beseknackarn. Ragamördaren!
Ringde pappa och sökte lite tröst. Fick det.
Nu när jag gjort den till portionsbitar känns det på något vis inte så illa längre, köttet var precis som det ska va. Undrar hur det kommer smaka. Det var en hona, precis som förra matfisken. Vilken slav under sina drifter, knappt ute i havet förrän kroppen börjar producera nya ägg. Tobis och spigg hade hon hittat där ute, innan den där franke specialaren kom förbi.

Det är ett jävla tabu att bryta mot. Jag känner det.
Men hellre värdigheten kvar än ryktet. Punkt.

22 april
I Morfars hamn idag, som jag tittat på från ovan via internet sen jag flyttade hit. Ofta, och drömmande-
Öringarna var där och det var precis som att de flyttade flugan en bit först, innan det riktiga hugget. Det kändes som om en liten puff eller ett darr i linan bara.
Väldigt subtilt. Taktilt.
Ett annat säkert vårtecken
Tyskarna är här och det i stort antal. De jag pratade med var inte muntra.
Jag hittade något slags lugn i mig, vilket jag är mycket glad över. Så glad över en ny fiskeplats!

25 April
första eftermiddagsfisket. Ramade in teckningar tills ramarna var slut och hela tiden sneglade jag ut och insåg att det var perfekta väderförhållande för fiske. Är det något väder jag har förtroende för så är det varma fuktiga gråa dagar.
Sneglade ut med viss förvåning och konstaterade att björkarna blivit gröna. Bara sådär.

Väl i vattnet -klart som fan- svårt. Dubbla spölängden och 0.21 nylon.
Alltså, det är ju en jävla skillnad på skönt fiskeväder, och bra fiskeväder. Egentligen!
Men det högg ändå till rätt så direkt, och stark som en lovlig var den, men icke. Vacker som få andra dock. Simmade argt iväg över storstenen.
På det här stället har jag hela våren sett fisk i ytan, försiktiga virvlar. Narrande fisknosar.
Idag var det nära att jag lyckades för jag hittade ett litet rev, egentligen bara ett par stenar, som ledde ut till en större sten att stå på. Och så nådde jag ut!
Men den tappade jag när jag skulle veva upp löslinan på rullen. I samma stund dök sälens huvud upp utanför. Jag tror fan det var den där stora jag såg i vintras. Ser ut som en farbror, rysk på något vis?
Det gjorde inte så mycket för det var så vackert och lugnt och ändå fullt av varmt liv och det föll ett försiktigt vårregn som fick de nyutslagna gröna bladen att lukta himmelskt och jag cyklade sakta hemåt genom den lilla staden där gatlamporna precis tändes och vissa rastade hunden sista gången för dagen.

Med en viss lycka i kroppen lät jag det regna på mig hela vägen hem.
Det var mycket vackert att bara vara där.

26 April. Söndag
Stod och diskade när jag fick känslan.
Cyklade snabbt ner till hemmaviken och i fjärde kastet var den där. Tjock, och silvrig och utan en enda prick. Magen full av märlor, köttet rött som vore det en västkustöring. Smakade gudomligt.
5 minuter fiskeglädje.
1 Maj
Morgontimmen gav inget, cyklade hem och somnade om istället. Kanske var jag lite sent på det. Där var bara nyutkomna smolt.
Kvällstimmen gav inte heller något, bara smolten syntes till. I stora antal.
Dagen efter gick jag och ingela längs ån i stan, och plötsligt plaskade det till, det var smoltutvandringen. Snabbt och i samlad klunga lämnade ett stort antal unga öringar åns trånga bädd för havets helvete och himmel.
Utanför väntade skarvarna på revet.