Efter en sväng till Roslagen var jag tillbaka i vattnet strax söder om hemmaviken. Hade gott sällskap av ejdrar och smolt i min jakt på näbbisar.
Ejdrarna, honorna, som träfigurer. Tidlösa, som monumentala. Gudalika i sin flykt. Kallt och klart iakttagande.

Själv kände jag mig för två sekunder precis som en nyöppnad läskburk, precis som att det pös till i skallen.
Vad det var? Ingen aning! Läskigt? Lite!

Det kom ner en gubbe och gjorde några kast med spinn bredvid mig, skakade loss näbbgäddan från kroken ner på klippan, och lät den ligga där. Vad är det för fel på vissa människor? Varför kan de inte visa respekt för bytet?
Det får mig osökt att tänka på en viss önskan om en -fiskelicens- precis som jägarna ska ha. Fisket borde regleras upp och städas lite. Det vore inte alls onödigt. Håll första platsen på utbildningen för mig, tack!

Äntligen lite bättre vindförhållande, och havet friskare direkt.