Tillbaka i staden igen. Ärligt talat känns det inte riktigt bra. Så bra de här dagarna varit, i Jämtlands lugn.

Nu har det inte bara varit lugnt, i resans första kast fick jag vad som nog är mitt livs största harr. Någon dag senare en fantastisk öring. En helg spenderade vi med att vänta ut rödingarna i den lilla tjärnen. Efter fyra tappade blev sista kvällen grädden på moset.
Ottfjället lyckades vi stiga upp på, i fina Vålådalen. Vålån med dess kristallklara vatten och svåra fiske har sin givna plats, så även övre ljungan och Ammarån (som nog var väldigt fin men som bleknar i jämförelse) Ljungan är blodet i mitt fiskehjärta, här är jag hemma. Tack till Gunnel med familj som bjöd på förstklassigt fika på Börtnans stolthet Emma-Britas.

Men det är det där att komma upp till de små sneda björkarna, klara älvarna och vänligheten som finns i det karga och saknas i inlandets misshandlade skogsodlingar. Se ensamheten i folks ögon, prata bort en stund, lätta på trycket. Laga mat på det finaste stället, vara där en stund. Inse att det finns alternativ. Åka med bil längs de oändliga vägarna och leta efter ställen att stanna en stund på.
Drömma om ett litet litet pycke till hus där uppe att återkomma till.

Ja, precis det.